Det blir ingen ingående och analyserande text angående Mia Skäringers föreställning, men ett ord som har förföljt mig ända sedan i torsdags är perfektion. Jag hittar alltid något fel på mitt utseende, min personlighet och på hur mitt liv ser ut (det skulle bli en lång lista!). Jag är aldrig helt nöjd och kommer aldrig heller att bli det.

Men herregud tänker jag. Varför lägger jag ner så mycket tid på att må dåligt och trycka ner mig själv? Min strävan efter perfektion leder ingenstans. Bara neråt mot den kalla, hårda och ensamma bottnen. Och vem/vad är det som säger att man skulle vara lycklig om allt var perfekt?

Jag vet att det låter som att jag har gått med i en väckelserörelse och blivit frälst (haha), men jag blev verkligen berörd av det Mia berättade.

Jag försöker så gott jag kan att ändra mitt tankesätt och fokusera på det som faktiskt är värt att fokusera på.

Nu har jag predikat färdigt för idag. Amen.