Kinga Rajzak fotad av Viviane Sassen för Pop Magazine 2009 fashiongonerogue.com

Skylt, gata och fjärilar.

Jag är lite uttråkad just nu och funderar därför på om jag ska nätshoppa lite. Sakerna jag har hittat är vintage, vilket är ett plus i alla fall...

Bilder snodda från Agnes B.

Anna-Sara Dåvik måste ha tänkt på mig när hon designade sin senaste kollektion Suit yourself (och de andra kollektionerna också för den delen!). Så fint.

A-S syr alla plagg själv och kan på så sätt kontrollera hela tillverkningsprocessen. Det innebär även att man får ett unikt plagg uppsytt bara för en själv om man beställer något.

Modevärlden är verkligen som en liten bubbla fylld av några fåtal människor med makt. Det är dessa som säger vad som ska slå och vad/vilka som ska få synas i de glossiga magasinen. Och vilka som får sina högst "moderiktiga" (och hyllade) fotografier publicerade.

Men inuti den här bubblan är det smutsigt, kallt och mörkt. Saker som inte skulle accepteras i "verkligeheten" är tydligen(?) helt okej innanför det tunna membranet som stänger alla oss "vanliga" människor ute.

Det är först och främst de äckliga historierna (LÄS!) kring den hypade fotografen Terry Richardson som jag tänker på. Det är märkligt att det inte blir minsta ståhej utanför modebloggarna (som inte har speciellt hög status bland journalister/inom journalistiken) kring de övergrepp som han påståtts ha begått, medan liknande berättelser inom andra delar av samhället blir uppblåsta till bristningsgränsen (vilket är bra, övergrepp är inte något som får falla i glömska).

Att modeller uppmanas till att banta ner sig totalt och ibland till och med utveckla anorexia för att bli tillräckligt smala är även det något som borde uppmärksammas mycket mer(och sättas stopp för!). Varför är det i stort sett accepterat att fina(?) modehus och designers utsätter dessa tjejer (och även en del killar) för påtryckningar som gör att en del får betala med sina liv (DN skriver lite om det här)?

Inte nog med att själva modellerna i många fall får lida; dagens size zero-modeller ses ju ofta som idealbilden för hur en "perfekt" tjej/kille ska se ut. Därmed påverkas många, många fler av denna snedvridna och sjuka bild av hur man ska se ut.

(Såklart finns det undantag, en del modeller är naturligt väldigt smala, men varför ska bara den sortens kroppstyp få representeras på catwalken??)

Bild.

Vilken bra fredag det här är. Jag är ledig, vilket bara det gör dagen väldans fin.

Snart ska jag bege mig till närmaste pysselaffär och inskaffa öronclips och senare blir det till att umgås med fina vänner. Kanske att jag lyckas klämma in lite städning där emellan.

Ett.Två.Tre.

Kände plötsligt för lite flickr. Jag vill till det lilla vattenfallet.

Den tjugoförsta juli kan bli årets bästa dag. Jag längtar så mycket att jag snart spricker!

Jag har blivit lite småkär i dessa.

Har inget vettigare att komma med just nu.

Män kan/får inte ha röda skor och kvinnor ska inte ha större skostorlek än 41. Eh..? Det observerade jag på jobbet idag.

Muse kommer till Sverige i juli och jag ska vara där. Så är det bara.

Fast just nu lyssnar jag på det här.

Yohji Yamamoto Fall 2005/2006/2007/2008

style.com

Guinevere van Seenus av Javier Vallhonrat Vogue UK 2010.fashiongonerogue.com

Det blir ingen ingående och analyserande text angående Mia Skäringers föreställning, men ett ord som har förföljt mig ända sedan i torsdags är perfektion. Jag hittar alltid något fel på mitt utseende, min personlighet och på hur mitt liv ser ut (det skulle bli en lång lista!). Jag är aldrig helt nöjd och kommer aldrig heller att bli det.

Men herregud tänker jag. Varför lägger jag ner så mycket tid på att må dåligt och trycka ner mig själv? Min strävan efter perfektion leder ingenstans. Bara neråt mot den kalla, hårda och ensamma bottnen. Och vem/vad är det som säger att man skulle vara lycklig om allt var perfekt?

Jag vet att det låter som att jag har gått med i en väckelserörelse och blivit frälst (haha), men jag blev verkligen berörd av det Mia berättade.

Jag försöker så gott jag kan att ändra mitt tankesätt och fokusera på det som faktiskt är värt att fokusera på.

Nu har jag predikat färdigt för idag. Amen.

Jag vill bara säga att Mia Skäringers föreställning Dyngkåt och hur helig som helst är bland det bästa jag har sett/upplevt i hela mitt liv.

Fler tankar kommer någon annan dag då jag har lyckats samla ihop dem.

Bild från Mia och Klara.

Miu Miu F/W 2010. style.com. Mums.

Hussein Chalayan F/W 2010 style.com

Jag drömmer om att få jobba med någonting kreativt (att skapa kläder och smycken är liksom det roligaste som finns). Men jag tvivlar alltid på om jag verkligen skulle kunna klara av ett yrke där det ingår att man måste vara kreativ och leverera nya, spännande idéer. Fast jag har ju viljan och försöka kan man alltid. Så försöka ska jag!

Sedan gäller det att andra förstår sig på det jag har i huvudet, då jag har en förkärlek för udda och (ibland) smått fula och konstiga saker. Sådant är mycket mer spännande än det helt vanliga och traditionellt(?) fina. Eller egentligen är det mer i kombinationen fint och vanligt tillsammans med konstigt och småfult som magi kan uppstå. De två parterna gör sig bäst tillsammans.

Spitfire och Minimarket.

Manish Arora F/W 2010 vogue.co.uk
Jag tappar andan en aning och längtar efter färger. Tur att jag har några färgglada projekt som ska genomföras.

Jag har klippt mig. Det blev en blandning mellan de här två.

Jag är nöjd.

Richard Nicoll F/W 2010. Klämkäckt?

Style.com